I helgen fick jag för min mammas räkning ta emot Karl Staaffs plaketten i Brons. Den fick hon för att hon under större delen av sitt vuxna liv har gjort goda insatser för Folkpartiet på kommunal nivå. När jag lämnade plaketten till henne senare under dagen blev hon oerhört glad. Hon kunde själv inte motta plaketten p g a att hon just nu är nyopererad.
Det är verkligen ödets ironi. Hon är en av dem som slitit med sjukvårdpolitik i så många år. Slagits för husläkarsystemet och att vården skall hålla en hög kvalitet. Så när hon själv blir gammal och kroppen inte riktigt hänger med är det svårt att få rätt vård och bli värdigt bemött. För att få rätt vård krävs att man frisk och orkar tala för sin sak. Just nu får min mamma den allra bästa vård man kan få av det högspecialiserade sjukhuset. Men vägen dit har varit alldeles för lång. Ingen som tar ett helhetsansvar för alla hennes krämpor. Ett ständigt remisskrivande till specialister där väntetiden är lång och där ingen bevakar hela hennes behov. Det var ju just det ett husläkarsystem skulle åstadkomma. Jag är i alla fall glad att hon fick Karl Staaffs plaketten den ger henne lite av den energi tillbaka som hon så väl behöver för att komma tillbaks efter sju sorger och åtta bedrövelser. Kan bara konstatera att det är inte roligt att bli gammal.
Vi som nu är aktiva politiker behöver fundera på hur den lilla och kanske ibland svaga människan skall bli tillgodosedd. När man blir gammal drabbas man ofta av flera sjukdomar och har därför ett mycket större behov av att någon tar en samlat ansvar. För mig och Folkpartiet är det natuligt att det är husläkaren som har det ansvaret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar